Att ösa ur outtömliga källor

Att ösa ur outtömliga källor - den objektlösa meditationen i en tid av utbrändhet

Tomt är inte tomt.

Ett katolskt äkta par på Nordirland var förtvivlade efter att deras son hade blivit mördad av protestantiska aktivister. De bestärrrle sig för att begå självmord. Mick McGoldrick berättar: "När vi ville laga te för att svälja tabletterna, rann inget vatten ur kranen. Bridie och jag såg då på varandra och började skratta medan vi sade att vi var ett par förträffliga idioter.

•.... en källa hade slutat rinna. En annan - livets källa - tog vid. •

Rubriken för denna föreläsning i kväll låter kanske gåtfull. Jag kan tänka mig att förväntningarna - om sådana finns - går åt vitt skilda håll. Orden "Att ösa

ur outtömliga källor" pekar i riktning mot ett mysterium, egentligen det mysterium som Broder Wilfrid talade om i januari: människans mystiska grund (eller "avgrund") Med orden "den objektlösa meditationen i en tid av utbrändhet" är det tal om en möjlig väg som han/hon kan gå, som önskar närma sig detta mysterium, smaka på det, "erfara" det - och detta idag.

Detta tema valde jag efter att ha sett att vår föreläsningsserie under vårterminen skulle gå under titeln "Andlig kraft" .. Som många människor har jag ofta erfarit motsatsen: kraftlöshet, vanmakt, brist, saknad, torka, märker. Det hände i synnerhet under en långdragen prövning i mitt liv som ordensman, som präst, som själasörjare . Det var då jag stötte på sådana numera kända ord som: ”burnout/utbränd, uttömd, urladdad". Den sortens erfarenhet utgör alltså bakgrunden till mitt "erbjudande" (eng."I offer") i kväll.

Tillåt mig nu först att kort berätta något om min livsbana. Efter att ha avlagt mina löften och fullbordat grundstudier i Dominikanorden blev jag prästvigd 1971 och blev sänd till Sverige. Jag bodde här i landet mellan 1971 och 1983, var bl.a. föreståndare i vårt kloster, studentpräst och katolsk kyrkoherde i Karlstad.

Det var även under den tiden jag började praktisera zenmeditation (att sitta stilla enligt zenbuddistisk metod). Jag lärde mig det i Rättvik, blev lärjunge till Karlfried Dürckheim (först 1982 fick jag öva hos honom) och Ennomiya Lassalle S.J. (genom att läsa deras böcker och även genom en sesshin med Lassalle i Frankrike). Under 80-talet (efter att jag lämnat Sverige) fortsatte jag nera intensivt, för egen del och ner och mer som kursledare i Norden, Frankrike, Tyskland, Belgien, Irland osv. Det var då (först hos Willigis Jäger OSB i Würzburg) jag började förankra min övning i min/vår egen tradition (som västerländsk kristen och dominikan), nämligen hos Mäster Eckhart, Johann Tauler (och även "Molnet" - the cloud of unknowing). Till sist, för några år sedan, fick jag ingå i en delegation katolska västeuropeiska munkar och nunnor och vistas i flera veckor i zenbuddistiska kloster i Japan .

Med tanke på mina studier i zenbuddism och även jungiansk djuppsykologi tror jag att jag intar ungefär sanna hållning som min medbroder och mästare Tomas av Aquino: jag börjar gestalta min erfarenhet med hjälp av "hedniska", allmänmänskliga resurser och synsätt. Här går jag i Karlfried Dürckheim fotspår. Inte långt härifrån ligger Dominikanernas blygsamna kapell . Där predikar jag och tolkar evangeliet. Här däremot; i denna föreläsningssal, i kväll, ämnar jag säga någonting om tröskeln till en väg som varje människa kan vandra oavsett trosinriktning: den objektlösa meditationen. I klassiskt kristet språk betyder ordet meditation objektinriktad meditation, ungefär att begrunda. Så småningom går man över till en enklare form, utan ord eller bilder, som kallas kontemplation, att skåda.

Från och med 60-talet har det blivit allt vanligare med österländska meditationsmetoder. Då betyder ofta ordet meditation objektlös meditation. I kväll har ordet meditation denna betydelse. Sedan blir det så (på sikt) att en kristen människa en buddist, en muslim som går den vägen kan förankra sin övning, tolka den med hjälp av den egna traditionens symboler och myter. Vi kan samtala om det senare i kväll. Än så länge kan det vara till hjälp att hänvisa till några välkända texter som alla pekar mot dessa outsinliga källor ( inte minst i form av en längtan). Några känner igen det språk de är vana vid.

Jeremia 2:11-13:Har väl något hednafolk bytt bort sina gudar? Och dock är dessa inga gudar. Men mitt folk har bytt bort sin ära rot en avgud som inte kan hjälpa. Häpna över det, ni himlar, förskräcks och bäva storligen, säger Herren. Ty mitt folk har begått en dubbel synd: mig har de övergivit, en källa med friskt vatten, och de har gjort sig brunnar, usla brunnar, som inte håller vatten. (Tauler, Teresa av Avila m.f l, citerar… )

1 Kon. 19:11-13a: Herren sade till Elia: "Gå ut och ställ dig på berget inför Herren". Då gick Herren fram där, och en stor och stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före Herren1 men icke var Herren i stormen. Efter stormen kom en jordbävning; men icke var Herren i jordbävningen.

Efter jordbävningen kom en eld; men icke var Herren i elden. Efter elden kom ljudet aven sakta susning.

Så snart Elia hörde detta, skylde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan.

Hakuins lovsång till zazen(sutra, 1700-talet): Så nära är sanningen, fastän vi söker i fjärran, likt någon i vattnet som ropar "Jag törstar!", likt ett barn som är rikt ifrån födseln men vandrar i fattigdom kretsar vi ständigt runt tillvarons plan •••

Sufitradition: Nasrudin kröp omkring på knä. En granne frågade: "Vad letar du efter, mulla?" - "Min nyckel". Den hjälpsamme grannen började också krypa omkring och leta. Efter en stund frågade han: ”Var någonstans tappade du den?" - "Där hemna,” - Men varför i all sin dar letar du då här?" - "Därför att det är ljusare här."

ur en ungdoms tidning : En människa gick vilse i öknen. Solen sken och sken så obarmhärtigt att den höll på att ta knäcken på henne. Plötsligt fick hon syn på en oas i fjärran. "Det måste vara en hägring", tänkte hon, "en luftspegling som bedrar mig, fata morgana ", Hon närmade sig oasen, den försvann inte. "Det måste vara svälten som får min hjärna att bli helt vilsen", tänkte hon. Hon hörde vattnet porla men tänkte: "Detta är bara önsketänkande… Usch att naturen kan vara så grym och lura människan på detta sätt". Kort därefter fann två beduiner henne död. "Kan du fatta detta?" sa den ene av dem, "Fikonen växer nästan i munnen på henne och här ligger hon död av hunger och törst." Då sa den andre beduinen: "Hon var en modern människa."

1 Mos. 28:16-17: När Jakob vaknade upp ur sömnen, sade han: "Herren är sannerligen på denna plats, och jag visste det inte!" Och han greps av fruktan och sade:

"Detta måste vara en helig plats; här bor förvisso Gud, och här är himlens Port."

Poängen i allt detta? Jag är inte ute efter någon synkretism utan antyder att vi här möter en återkommande allmänmänsklig erfarenhet. Genom att klamra sig fast vid välkända, objektiva, begränsade, redan förbrukade resurser (vanor. objekt, tankar, riter, regler, förhållningssätt, osv) går människan återigen miste om andra, större, obegränsade möjligheter. I det avseendet kan det vara en chans, ett privilegium, rentav en "nåd", att råka ut för en kris, en livskris (jag skulle kunna vittna om det. Under de senaste veckorna har jag ägnat mycket tid åt att noga studera Etty Hillesums dagbok: Det förstörda livet. Där ser vi hur en genomsekulariserad människa nödgas i en pressad situation sätta sig ned, i badrummet, och meditera. "Nu känner jag mig precis som en konvalescent efter en svår sjukdom. Ännu litet yr och litet ostadig på benen. I går var det ganska hemskt. Jag tror att jag psykiskt inte lever tillräckligt enkelt, jag svävar ut i fantasier, i psykiska backanaler. Kanske identifierar jag mig också för mycket med all t som jag läser och arbetar med. Sådana som Dostojevskij tar på ett eller annat sätt knäcken på mig. Jag måste faktiskt bli litet enklare. Leva utan oro. Inte redan nu vilja se resultat av mitt liv. Jag vet mitt botemedel. Jag måste krypa in i ett hörn, sitta nedhukad på golvet och lyssna till rösten i mitt inre. Jag kommer ändå ingenstans med att tänka. När man vetenskapar är tänkandet en skön och stolt verksamhet, men svåra sinnesstämningar kan man inte tänka sig ut ur. Då måste något annat till. Då måste man göra sig passiv och bara lyssna. Få kontakt med ett litet stycke evighet."

Jag sade "nödgas"; Det var just detta Dürckheim påpekade i sin undervisning: det stora beslutet att varje dag öva den objektlösa meditationen grundar sig i en erfarenhet av nöd, existentiell nöd av ofta odefinierad längtan. Utöver Etty Hillesums dagböcker möter vi detta hos otaliga människor som i fängelse eller genom sjukdom har tvingats att blicka djupare, rikta sin uppmärksamhet bortom befintliga situationer, begrepp och bilder. Den nöd det är fråga om här möter vi tydligt i berättelsen om människan i öknen: att vara skild från källan, skild från sitt väsen (Dürckheims språk). Genom sjukdom, olycka, arbetslöshet, överansträngning osv. erfar människan detta, när resurserna tryter. Den ursprungliga frågan "Vem är jag?" vaknar på nytt, när de invanda svaren inte längre håller. Jag är då utbränd, utömd osv. Det komplicerade och rörliga samhället som vi lever i kan inte göra annat än att om och om igen leda oss in i sådana situationer. Vi är mera utsatta än förr. Vi är prövade men det kan leda till något gott. Låt mig ännu tillägga att nöden att vara skild från sitt väsen kan också förekomma under lyckliga perioder i en människas liv. Vi ser ibland hur en människa är på toppen av sin karriär, har hälsa, bra familj, spännande uppdrag osv. och ändå nås hon av en envis känsla av att "detta är egentligen inte mitt liv". Transpersonal psykologi har gjort oss uppmärksamma på att förträngning gäller inte bara i förhållande till våra drifter utan även i relation till höga estetiska eller religiösa värden, till en eller annan "Kallelse”. (Jag hänvisar till Dürckheim igen, till Alice Miller m.fl.) Jag tror mig se (efter att själv ha erfarit det) att många av våra samtida (i 40, 50 års ålder) lider av s.k. transpersonal depression: "Allt går utmärkt, men åren går och detta trots allt är inte mitt egentliga liv, ännu". Mer vill jag, kan jag inte säga här om detta. Det kan bara vara mycket personligt. Känner ni igen det, måste ni fylla på med eget "material".

Än så länge har jag bara talat "negativt" - dvs om en saknad, en nostalgi, en längtan (en sorg inte minst): en tomhet. Men om människan då börjar ana att fler begrepp, fler bilder - dvs resor, studier, uppdrag, prylar, partner, osv osv inte längre ger någonting, då kan hon kanske tänka sig att byta riktning på sin livsresa: inte längre horisontellt, dvs i riktning att ha utan hädanefter vertikalt, dvs i riktning att vara, att öppna sig mot sitt djupa okända, bottenlösa väsen. Det första som ofta blir aktuellt är psykoterapi/psykoanalys (eller kanske först att skriva "dagbok"). Det kan bli mycket givande, nyttigt, nödvändigt t .o.m, Man får nya viktiga, djupa insikter. Men kanske en tid kommer (det är vanligt idag) då vederbörande igen inser att allt detta trots allt utgör något slags ytskikt. Gåtan förblir gåta, blir t.o.m. ännu dunklare: "Vem är jag?"

Dag Hammarskjöld bekräftar tydligt (i Vägmärken) det jag skisserar i kväll. Han skildrar detta med ett språk som jag som invandrare inte kan tävla med: "Nu. Sedan jag övervunnit rädslan - för de andra, för mig själv, för mörkret därunder: vid gränsen av det oerhörda. Här slutar det kända. Men från bortom fyller något mitt väsen med sitt ursprungs möjlighet. Här renas längtan till öppenhet: var handling beredelse, vart val ett ja till det okända. Hindrad av ytlivets plikter att böja mig över djupet men i dem långsamt rustad att formande stiga

ned i kaos varur den vita skogsstjärnans doft bär löftet om en ny samhörighet.

”Vid gränsen - "

''Vid gränsen… ", om det nu är spontant och vilt, som hos Etty Hillesum, eller med hjälp av en undervisning inom en traditionell skola (zen, sufi, Jesusbönen … ) har en sådan människa (dvs vilken människa som helst som nått fram till detta stadium) fattat det stora beslutet att medvetet, regelbundet, systematiskt, med hela sig själv (=kropp, själ och ande), länge, mycket länge, hålla sig vakande, tom, ”vid gränsen", vid gränsen av det oerhörda (bortom allt slags nämnbara objekt. Då kan hon börja erfara att det som tedde sig som tomhet egentligen är fullhet, dvs "kraft i svaghet", mening mitt i absurditet, gemenskap i ensamheten, ljus i mörkret, osv. Ni känner igen dessa motsatspar (från Dürckheim .., från N.T.). Jag kan inte här gå in i "det tekniska" (intresserade kan vända sig till mig) men får nöja mig med att betona vikten av en regelbunden övning. Man måste stanna, lyssna, "vara", länge hålla sig "vid gränsen" och avvakta, öva sig i tom uppmärksamhet. Här har Dürckheim (efter Eckhart) rätt: "Det är inte så mycket jag som söker mitt väsen, som mitt väsen som söker mig" (Eckhart: "Ju mer du söker Gud, desto mindre finner du honom"). Det blir en "passiv", mottagande övning (wuwei).

(Jfr. Arabisk berättelse: Beduinerna vandrar från oas till oas. När de är framme vid en oas, är de först mycket upptagna. De måste ge sina djur att dricka, sälja, köpa, förhandla med oasens invånare. Efter några dagar ser det ut som om de är färdiga, resklara. Ändå sitter de kvar, helt sysslolösa ytterligare 2/3 dagar. Frågar någon om de inte ska återuppta sin vandring, svarar kanske en av dem: "Vi väntar på vår själ".

Här har vi den stora bristen i västerlandet, i vår samtid. Vi söker, läser, analyserar men få övar, få har lärt sig att öva. En berömd pianist, en norsk dominikan sa till mig: "Om pianisten inte övar en dag, då hör han det. Den andra dagen hör hans fru det. Efter tre dagar hör publiken det".

Ni förstår väl att jag här inte argumenterar, bevisar, osv. "Tusen ord om teet kan aldrig ersätta detta att man slår sig ned och sakta dricker en kopp varmt te". Enbart genom att stanna och släppa taget om allt det redan kända (det man "äger" på ett eller annat sätt) enbart genom att hänge sig åt tomheten (som också heter öken, stillhet, sabbat, fasta) i stället för att fylla den, kan vi närma oss de outtömliga källorna. (Saint Exupéry: "Det stora med öknen det är att den någonstans gömmer en brunn").

"Tomheten visar sig vara fullhet". Öst och väst (på tusen sätt) tröttnar aldrig på att erfara och gestalta denna livets paradox. I en predikan återger t.ex. Eckhart ett samtal (något s lags mundo) om detta:

"Nu skulle du kunna säga: ja, men herre, vad skall då mitt förnuft göra, när det skall stå helt fritt från all verksamhet? Är detta det bästa sättet, att min själ höjer sig upp till en icke medveten kunskap, så att det inte själv kan ge något? .. Skall jag då alltså stå fullkomligt i mörker? - Ja, med all säkerhet! Du kan aldrig befinna dig på en bättre plats än när du fullständigt försätter dig i mörker och icke - vetande. - Ack, herre, måste det fullkomligt bort, kan det inte där finnas någon återvändo? - Nej, sannerligen, det kan inte finnas någon verklig återvändo där. - Men vad är detta mörker , vad heter det eller vad är dess namn? - Dess namn betyder intet annat än en förmåga att mottaga, som emellertid absolut inte saknar eller är utan vara, utan är en med förmåga utrustad mottaglighet, i vilken du skall bli fulländad".

(Vänner en sista ansträngning!) Språket är nog abstrakt, men med hjälp av två enklare parallella formuleringar vill jag nu till sist visa att just denna fullhet som uppenbarar sig i tomheten (hos Eckhart: "En förmåga att mottaga") är avgörande i vår vardag i en tid av utbrändhet.

Det första är Jesu ord (Luk. 21:14-15): "Lägg bara på minnet att ni inte skall förbereda några försvarstal, ty jag skall ge er ord och visdom som era fiender inte kan stå emot eller vederlägga".

Det andra hos Bernanos (En prästmans dagbok):

De tomma händernas mysterium: att ge det man inte har. Att ge det man inte har. Med "tomma, öppna händer" är du "total mottaglighet". "Ingenting fattas mig". Du är fri från behovet av att samla i förväg.

En gång fick en man vid namn Nikodemus ta denna insikt till sig: "Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, man du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden".

Ungefär vid samma tid fick några romare en gång ett brev med dessa ord: "Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord …” (Rom. 8:26)

Postludium (eller den objektlösa meditationen i "svensk" variant):

Att fara till ön är att gå i reträtt mitt i naturen. Övärlden är själens säkerhetsventil då vi utan att alla gånger förstå skälet till det, behöver dra oss undan, isolera oss, försvinna in i tystnaden. På ön slipper vi pladdersamhället, skvalmusik, televisionsenfald, vardagsoväsen. På ön finns tystnaden, den rogivande och vilsamma ensamheten, utrymme för eftertanke.

Man hör inte några knappnålar falla på ön. Där finns ljud, men de renar och uppfyller en med livskraft. Visst är det ganska banalt och till och ned självklart - men där finns ljud av vatten, av vind, av fågel: där finns ljuden som vinden gör i naturen. Där finns lukterna, syrerikhalten. Där finns oändligheten mot horisonten. Övärlden är instängd, men samtidigt vidöppen. På övärlden finns den bevarande kraften, men också utrymme för den utvecklande tanken. I övärlden finns flykten bort från artificiella överljud, in i en själv. Efter en tid på ön återvänder längtan efter en präktig orgelmässa och mänsklig gemenskap. Så far man därifrån, tackar Gud för att man fick komma dit och vet att man återvänder.

(Avskrift K Arne Blom)