Preliminära tankar om Ekosofi

Två människor är ute på landsbygden en klar och kall vinternatt. En av dem uttrycker sin beundran av månskenet. Efter en stund säger den andre: ”Det var precis så här när mina kaniner blev stulna.”

Så vitt jag vet föddes ekosofin i Norge i början av 70-talet (Økosofi, med pionjärer som Arne Naess och Sigmund Kvaløy). Med tanke på det geografiska läget och på den vakna miljömedvetenheten var det inte oväntat att man i Värmland snart följde efter, inte minst tack vare Rolf Edbergs insatser. Från och med hösten 1977 har högskolan i Karlstad en undervisning i ekosofi (10 resp 20 poäng), huvudsakligen distanskurs.

Jag blev ombedd att medverka, och vid sidan av mitt möte med Zentraditionen i Rättvik i början av 1972 har denna undervisning och denna miljö betytt mycket för min reflektion och mitt engagemang. Ursprungligen blev jag tillfrågad att presentera debatten om kristendomens skuld till i-ländernas omfattande miljöförstörelse. Sedan kom vi mer och mer till ett helhetsperspektiv där allt hör ihop och där människans grundhållning måste granskas. Zenerfarenheterna blev ett plus och ett självklart moment i ekosofiundervisningen.

I fjol var det dags för en bumerangeffekt: kunde vi inte ta upp dessa frågor inom ramen för en fördjupningskurs i zazen? Experimentet förlöpte väl, och det blir nu repris på Ugglegård i juli.

Det är med ekosofi ( i alla fall som vi förstått det i Karlstad) som med Zen eller Tao: Den som säger sig veta vad ekosofin är för något har missförstått det hela. Jag får därför nöja mig här med några preliminära tankar i väntan på att möta intresserade på någon av kurserna.  

Jag nämnde kristendomen (eller den judiskt - kristna traditionen) och dess skuld till den omfattande miljöförstöringen som kännetecknar i-länderna i vår tid.

Frågan aktualiserades i USA under 1960-talet, bl.a. av historikern Lynn White som i tidskriften Science föreslog Franciskus av Assisi som miljöns skyddshelgon. Sjukdomen var till sist av religiös art, också botemedlet. Hur kommer det sig att vi hamnat i en sådan debatt? Följer man debatten om våra miljöproblem kan man urskilja tre faser, tre stadier, tre nivåer. Det börjar med teknik och vetenskap: man föreslår mindre förorenande eller resurssparande teknik. Obestridbara framsteg har gjorts på den vägen, som jag inte behöver gå in på i detalj här. Tänk på skillnaden mellan en 50-talsbil och våra senaste modeller, för att nämna bara ett exempel.

Så småningom visar det sig ändå att dessa framsteg inte är tillräckliga avgöranden. De hjälper oss att förflytta gränsen lite grann och det kan till och med – globalt sett – bli värre. Då är man framme i den andra fasen, på en högre, mer omfattande nivå - den politiska. Att vi förorenar och tär på resurserna (i synnerhet energin) visar sig vara en följd av en viss samhällstyp där den materiella produktionen resp. konsumtionen prioriteras på bekostnad av livskvaliteten och kommande generationers livsmöjligheter. Problemet måste nu angripas nationellt och internationellt (inom FN eller stora konferenser, som den om ozonskiktet). Olika slags miljöpartier uppstår med nya infallsvinklar i den politiska debatten (uppmärksamhet på s.k. icke materiella livskvaliteter). Just nu är denna nivå dominerande. Det bör kanske nämnas att politiska åtgärder (t.ex. ändrad skattepolitik ) återverkar och bör återverka på den första nivån, alltså på vad vi får för slags teknik.

I vissa kretsar (t.ex. i USA som jag nämnde ovan, inom New Age, i holistiska kretsar osv.) har man börjat inse att man nödgas gå vidare till en tredje nivå där hela vår verklighet, och dess sår, beaktas. Det är ju så med politik, även internationell politik, att den naturliga miljön, de maktlösa och resurslösa människorna, och de kommande generationerna (för att nämna tre omistliga dimensioner) egentligen förbises eller glöms bort.

Djupare är det tekniskt-vetenskapliga förhållningssättet (1) och även djupare än det politiska förhållningssättet (2) bottnar vi, medvetet och framför allt omedvetet (i synnerhet i Västvärlden) i en grundsyn som präglar hela vårt sätt att förhålla oss till verklighetens alla sidor.

En sådan grundsyn kallas vanligtvis myt. Allt vi gör och tänker styrs alltid av en sådan myt eller ett sådant mytsystem (en tradition som i väst ofta kallas religion). Den norske poeten och filosofen Stein Mehren har kunnat tala om ”Myten om det irrationella förnuftet”, för att benämna vår egen grundsyn. Många röster ropar efter ett paradigmskifte, efter en granskning av västerlandets religiösa arv ( den judisk-kristna traditionen). Här skiljer sig vägarna mellan dem som menar sig kunna hitta en ”bättre” version av denna tradition ( Franciskus av Assisi, Hildegard von Bingen, Dostojevskij mfl.) och dem som vänder sig exempelvis till buddhismen eller den nordamerikanske indianreligionen (med hövdingen Seattles tal som kraftfullt exempel): Även Bruntlands FN-rapport, som definitivt hör hemma på den politiska nivån, säger klart att vi inte kommer att kunna lösa våra problem enbart med hjälp av de befintliga gängse tekniska, politiska och internationella redskapen. En global kris påkallar en global revidering.  

På tal om global kris bör det sägas att den ekosofiska reflexionen som först nu är värd sitt namn (den handlar om en visdom om huset” eko-sofia) har parallellt med den hittills beskrivna processen utvidgat sitt fält.

Man började med den icke-mänskliga naturen (växter och djur) men så småningom insåg vi att ytterligare två konstitutiva relationer var skadade: relationen till andra människor och relationen till det egna livet. Samma grundmönster, samma grundsyn styr vårt sätt att förhålla oss till våra medmänniskor och leder till anonymitet, kontaktlöshet, ett växande antal skilsmässor, droger och alla slags missbruk, osv - på nära håll och en ofantlig utsugning av u-länderna - på längre håll.

"Alltför många enskilda individer styrs medvetet eller omedvetet av samhällets dominerande välfärdsnormer och strävar att öka sin materiella  standard utan att fråga sig vilket pris de får betala i form av minskade möjligheter till att utveckla positiva sociala relationer i hemmet, i arbetet och under fritiden. Det är exempelvis något av en larmsignal att antalet skilsmässor och antalet ensamstående bland 25-34 åringar under senare år nära nog fördubblats”.  
(S. Rubenowitz i Dagens Nyheter 28.9.1987).  

Till sist drabbas även vårt sätt att förhålla oss till oss själva, till vår kropp och vårt psyke. Med "hjälp" av fackmän och makthavare i olika sammanhang betraktas den egna kroppen eller det psy­kiska livet som ett yttre objekt. Alienationen har fullbordats, där natur, medmänniska och den levande människan görs till objekt som ägs och utforskas av ett abstrakt maktcentrum - det objektifierande subjektet. Alla andra förhållningssätt anses vara "enbart subjektiva", vilket betyder mer eller mindre lika med värdelösa.

Många skickliga terapeuter i vår tid har allt oftare mött detta i sina mottag­ningsrum (Karlfried Dürckheim, Rollo May, Horst Richter, Erich Fromm, Stefi Pedersen) och i sina böcker skildrat det domi­nerande livsmönstret. Efter Gabriel Marcel kallar Erich Fromm detta mönster:

att ha-världen (att läsa hans bok "Att ha eller att vara" kan vara en bra förbere­delse till nästa ekosofi-kurs). Han skild­rar hur det mesta i vår tid präglas av detta "att ha", inte minst själva språket. Med anknytning till buddhismen och Mäster Eckhart m.fl. lyckas han visa att det

andra alternativet (att vara) är väsentligt skilt från det första. Med hjälp av alla de redskap som hör hemma i att ha- världen kan vi inte nå varat. Det måste erfaras i den enskildes liv.

Det är ju så att ”att ha-världen” (som egentligen tog gestalt när Descartes skilde mellan den yttre verkligheten ­res extensa - och den inre - res intensa) bygger på ägande, kontroll, makt, av­stånd, främmandegörande. Syftet är klart: individen försöker så långt det går att undandra sig allt beroende, all passivi­tet, all påverkan av den s.k. yttre verk­ligheten. Människan är herre i  sin värld. Hon är aktiv. Inför vilken situation som helst undrar hon: "Vad ska vi göra åt detta?"

Symboliskt sett kan vi säga att människan har identifierat sig med sitt med­vetande, med dag-sidan (i motsats till natt-sidan). Under dagen arbetar man för att besegra eller avlägsna alla hot, dvs. den annalkande döden. Och det är riktigt. Men när natten kommer borde det vara dags att överlämna sig åt sömnen. Döden skall inte bara besegras, utan även mötas. Män­niskan måste även ge plats åt natt-sidan (drömmar, motgångar, lidande, död osv) och det har hon gjort i alla kulturer, förutom i vår.

I sin bok" Mellan allmakt och vanmakt" säger den tyske analytikern Horst Richter med rätta att den moderna människan lider av "sjukdomen att inte kunna lida”  På tyska heter boken "Der Gotteskomplex": i och med att människan sätter all sin lit till s.k. tekniska "lösningar" och ökad makt erfar hon mer och mer sin vanmakt, ty problemen växer. Hon inbillar sig vara Gud. Ökad makt är totalt inadekvat när människan skall förhålla sig till tillvarons nattsida. E.F. Schumacher (i Vägledning för vilseförda- Guide for the perplexed) gör klart att det finns två sorters problem: konvergerande och divergerande. De första kan lösas (av typ: hur mycket blir två gånger två), de andra inte. (jag vill minnas att Wittgenstein säger att de däremot kan "upplösas", vilket torde vara oss bekant, utifrån koan-traditionen). 

Lidande, pateia, passion, passivitet, Wu-wei, dvs. att överlåta sig, att låta det ske, att släppa taget (sich los lassen) är en ofrånkomlig dimension i människans liv och inte bara det, utan ännu mer en grundläggande, ursprunglig dimension. Vi är passiva före och efter all aktivitet. Centrala, grundläggande skeenden i människans liv är inte någonting vi gör (eller "fixar"): födelse, växande, kärlek, sjukdomar och prövningar, åldrande, döende). Det är nu ingen tillfällighet att just dessa processer förträngs och döljs i vår kultur och hamnar i det omedvetna (förresten: är inte själva detta ord betecknande?) Allt som inte har plats i att ha-världen hamnar i det omedvetna som betraktas som ett slags avfall i förhållande till det medvetna, dvs "det verkliga", medan det förhåller sig tvärtom: det medvetna är en begränsad, provisorisk, skör konstruktion i för­hållande till hela självets oändliga vidd.  

Vi är så beskaffade att det okända oroar det medvetna jaget. Det ter sig som botten­lös tomhet, öken, natt. Men dit skall vi, om vi nu skall erfara att det egentligen är fullhet som väntar. "Natten skall lysa såsom dagen." Här har vi vår övnings plats, som jag hittills inte har nämnt, såsom det så riktigt skildras i berättelsen om människan som söker efter oxen. Övningar, riter, myter är "nyttiga" (dvs fruktbara) just i den mån de gynnar erfarenheten, de hjälper den en­skilde/hela folket att gå lidandets resp. lidelsens väg (bägge ord ryms i det latinska ordet passio) som en initiatorisk väg (att initiera = att öppna) tills människan vaknar till hela självet. Då är hon försonad med hela verkligheten ("natur", medmänniskor, sig själv). För henne är allt numera bröder och systra(se Franciskus Solsång), inte läng­re avlägsna objekt (t.ex. objektifierade läror). Att vakna är här att inse att vi lever i en värld där alla egentligen vin­ner eller förlorar samtidigt. "No man is an island". Gränslöst medlidande/medkän­nande är ju huvudfrukten av vår övning. Utan det finns det ingen visdom, ingen eko-sofia. 

Rabbi Pinchas frågade en gång sina lärjungar om när man kan fastställa timmen då natten är slut och dagen börjar. "Är det inte när man på håll kan skilja en hund från ett får?" frågade en av lärjun­garna. "Nej", sade rabbin. "Är det när man på håll kan skilja mellan ett dadelträd och ett fikonträd?" frågade en annan. "Nej", svarade rabbin. "Men när är det då?," frågade lärjungarna. - "Det är när du kan se in i någon annan människas ansikte och där urskiljer din syster eller broder. Till dess är det natt hos oss."  

Det tragiska i vår situation är att det som ter sig som "dag", vetandets dagsljus, egentligen är mörker och natt med oer­hörda, destruktiva lidanden såväl hos den enskilde som hos hela folk, ja hela uni­versum ("Sjukdomen av att inte kunna lida") Mystiken är "svaret": öppnar människan sig för detta att hon är mer än detta eller detta objekt, då blir hon ett med allt.

Hon är då fri från all slags splitt­ring och fiendskap, fri från dualismen (bl.a. mellan hennes omåttliga begär och de begränsade resurserna). "Människan och naturvetenskapens kris i vår tid är relaterade till varandra, framkallar varandra. De har bägge två sitt ursprung i klyvningen mellan natur och människa. Principiellt oskiljbara kan de inte övervinnas annat än samtidigt. All terapi som avser att bota den ena krisen bör även kunna bota den andra. An­nars är det bara fråga om en pseudoterapi som behandlar symptom utan att komma åt orsakerna. Sjukdomen kommer ju från splitt­ringen mellan människa och natur, från att vi glömt att de var besläktade och solidariska. Eftersom människan har del i naturen är det mot sig själv hon syndar när hon syndar mot den ... (Gerard Siegwalt)  

På sin väg mot denna enhet, detta helande, behöver vi alltså terapi, initiatoriska öv­ningar, myter, riter m.m. (i den mån de är "äkta" och befrämjar denna allomfattande process). Zenövningen är särskilt lämplig.  

P.S. I anslutning till ekosofin rekommende­rar jag Bede Griffiths "Äktenskapet mellan öst och väst" (Åsak förlag).  

TEXTCOLLAGE

Sannyasin hade hunnit till utkanten av byn och slagit sig ned under ett träd för nat­ten när en bybo kom springande till honom och sade: "Stenen! Ge mig den dyrbara ste­nen!" - "Vilken sten?" frågade sannyasin. "Förra natten uppenbarade sig Herren Shiva för mig i en dröm", sade bybon, "och sade till mig att om jag gick till utkanten av byn i skymningen skulle jag hitta en san­nyasi som skulle ge mig en dyrbar sten som skulle göra mig rik för alltid."

Sannyasin sökte igenom sin väska och tog upp en sten. "Han menade antagligen den här," sade han när han räckte över stenen till bybon. "Jag fann den på skogs­stigen för några dagar sedan. Du kan nog ta den." - Mannen tittade förundrad på stenen. Det var en diamant. Troligen den största diamanten i världen, för den var 1ika stor som ett människohuvud. Han tog diamanten och gick sin väg. Hela natten vände och vred han sig i sängen och kunde inte sova. Nästa dag när morgonen grydde gick han till sannyasin och sade: "Ge mig den rikedom som gör det möjligt att ge bort den här diamanten så lätt."  

* * *

"Ska jag lära dig vad visdom betyder? När du vet någonting, säg: Jag vet! När du inte vet, säg: Jag vet inte. Detta är sann kunskap, visdom. Lao Tse

* * *

Our task must be to free ourselves from this prison by widening our circle of com­passion to embrace all living creatures and the whole of nature in its beauty. A. Einstein

* * *

The master sat in rapt attention as the renowned economist explained his blueprint for development.

- Should growth be the only consideration in all economic theory, he asked.

- Yes. All growth is good in itself.

- Isn´t that the thinking of the cancer cell, said the Master.  

©Broder Bernard Durel