Artiklar om Etty Hillesum
Med tillstånd av författarna.
Kom gärna in med ditt bidrag.

Att rädda Gud

Etty Hillesum

Skolarbete av Emilia Agetorp SpTur2 Religion VT-07 
Handledare: Jakob Wirén

Inledning

Berättelsen jag här vill berätta, är den om en ung judisk kvinna, som dog på grund av andras hat och rädsla, men som vägrade ge rätt åt detta hat genom att själv känna det. En kvinna som tog ansvar för Gud, för sitt folk, för sin tro, för sitt liv. En mystiker, ett tänkande hjärta, en passionerad, hängiven själ.

    Etty Hillesum levde i Amsterdam under nazismen, och var en av de många miljoner judar som dog i koncentrationsläger. Under åren 1941-43 förde hon en dagbok som blivit oerhört värdefull för många, i många länder. Dagboken och breven hon skrev är nästan allt vi vet om henne, men det målar upp bilden av en fascinerande personlighet som aldrig gav vika eller gav upp. Dagboken gavs ut första gången år 1981.

        Jag vill fördjupa mig i Ettys tankar om Gud, livet, mötet människor emellan och den personliga utvecklingen. Jag vill komma närmre henne som person – inifrån genom hennes dagbok, och i den mån det går även utifrån, för hon påverkade onekligen sin omgivning. Jag vill sätta mig in ännu mer i förintelsen, och här tror jag att jag kan få en ny synvinkel på det hela ( en av de saker som gör Ettys dagbok så utmärkande bland förintelselitteraturen är att den skrevs medan det skedde, inte efteråt ). Jag önskar att Ettys dagbok ska komma så många som möjligt till del, och ett sätt är att skriva om den. Och slutligen vill jag ha henne som ett bollplank för mina egna tankar om just de livssituationer hon står inför, som inte är beroende av någons vilja att utrota, utan som de flesta kan ställas inför – någon gång, på ett eller ett annat vis.

         För att Ettys tankar verkligen ska bli tydliga kommer jag att citera henne en hel del. Alla sidhänvisningar är till den svenska utgåvan av dagböckerna: ”Det Förstörda Livet”, 1983.  

Etty Hillesum 1936

Etty Hillesums liv i korthet

Esther Hillesum föddes den femtonde januari 1914, i Middelburg, Zélande, Holland. Hon var dotter till Louis ”Levie” Hillesum och Rebecca ”Riva” (f. Bernstein) Hillesum. Han föddes in i medelklassen, blev doktor i klassiska språk, gymnasielärare och slutligen rektor i Deventer. Hon flydde som 26-åring undan pogromerna i Ryssland och kom till Amsterdam, där hon undervisade i ryska. Ettys farfar var överrabbin. Två år efter Ettys födelse fick föräldrarna sonen Jacob (Jaap), en mycket intelligent pojke som i vuxen ålder blev läkare. Michael (Mischa) föddes 1920. Hans stora begåvning var musik, och vore det inte för schizofrenin och nazismen kunde han ha gått långt som pianist. Barnen fick inte en traditionell judisk uppfostran – inte mycket uppfostran alls, egentligen.

Ettys skolklass

    1932 flyttade Etty till Amsterdam, där hon studerade juridik och slaviska språk, boende först hos Mischa och sedan hos Jaap. Under samma tid kom Hitler till makten, de första koncentrationslägren inrättades, och icke-ariska som var statligt anställda i Tyskland drevs bort från sina poster.

    Under våren 1937 flyttade Etty i stället in i kollektivet hos Han Wegerif, en man som fick en viktig del i hennes liv. Parallellt med juridiken läste hon ryska, och försörjde sig som extralärare i detta språk. Juridikexamen tog hon lätt och ovanligt snabbt, senare läste hon även litteratur och psykiatri.  Etty umgicks mycket med socialistiska studenter, men var själv politiskt obunden.

    1940 invaderade tyskarna Holland. Andra Världskriget var då redan i full gång.

    Som 27-åring befann sig Etty i en djup svacka. Hon mådde psykiskt dåligt, hade stora magproblem och pendlade hela tiden mellan känslomässiga ytterligheter. Efter tips från en vän började hon i terapi hos Julius Spier, en framstående elev hos CG Jung. Spier utvecklade metoden psykokirologi, vilken kombinerar samtal med läsning i händerna och andra okonventionella metoder. Han rådde henne även att skriva dagbok; den första anteckningen är härifrån – 9 mars 1941, samt att ta hand om sin kropp med bra mat, sömn, gymnastik och goda vanor. Terapin blev omvälvande för Etty. Hon blev efterhand hans sekreterare, och fast de till en början kämpade emot inledde de med tiden en sexuell relation.

    Precis i slutet av 1942 framkallade hon medvetet en spontan abort. Hon kände att hon ville bespara barnet att beträda jämmerdalen hon var mitt i. Vem som skulle ha varit fadern vet man inte.

    I juli 1942 ansökte Etty efter övertalning från bror och vänner om en plats i Judiska rådet i förhoppningen att då få behålla livet. Hon anställdes på avdelningen för kulturella ärenden. Judiska rådet tillsattes för att avgöra vilka som skulle skickas till läger och organisera det hela. Rådet grundades på order av nazisterna men bestod av judar. Att jobba där skapade ett svårt etiskt dilemma, eftersom man faktiskt hjälpte till med förintelsen, men det gav också Etty en chans att hjälpa sitt folk. Hon trodde dock inte att jobbet skulle rädda hennes liv, målet var att utrota alla och det hade hon förstått. Etty började jobba på Westerbork, genomgångslägret för holländska judar, som socialt stöd.

Tiden i Westerbork blev oerhört viktig för henne. I lägret lärde hon också känna Joop Vleeschouwer, som hon kallade Joop Vapenbroder, och vänskapen med honom höll dem båda uppe.

Under sommaren blev Etty sjuk och skickades tillbaka till Amsterdam. Det var den första av fyra sjukdomsperioder. Det hon led av var magsår, eller en liknande åkomma.

I september samma år dog Spier. De sista av dagboksanteckningarna som finns tillgängliga är från oktober. Hon fortsatte skriva i tio månader till – tills hon skickades till Auschwitz, men de dagböckerna är försvunna. Flera brev finns dock bevarade. Hennes dagböcker anförtrodde hon under en permission i juni 1943 Maria Tuinzing, som gav dem vidare till Klaas Smelig, en författare som kanske skulle kunna få dem tryckta ifall Etty inte skulle återvända från Westerbork.

Den 7 september 1943 skickades Etty med sin familj till Auschwitz. Från tåget slängde hon ut ett vykort till sina vänner i Amsterdam; ”Vi lämnade lägret sjungande”. Kortet hittades av bönder och skickades till rätt adressat. Det är det sista skrivna vi har av henne. Den 30 november dog hon. Det dröjde mer än ett år innan de sovjetiska trupperna gick in i lägret och befriade de få som var kvar. Den 18 maj 1945 kapitulerade Tyskland och kriget var över.

   1981, nästan 40 år efter Ettys död, publicerades en förkortad upplaga av dagböckerna. Boken finns nu på 19 språk.  

Etty – en skattgömma för ett stycke dyrbart liv

”Som en alldeles hudlös själ”

Etty Hillesum kom från en rörig familj med stora begåvningar. Hon var en flicka med ganska skör fysik och stora magproblem. När hon i februari 1941 började i terapi hos Spier var hennes hälsa inte den bästa, inte heller var hon harmonisk i sitt inre. Hon var inget helgon, inte oskuldsfull på något vis, och hon levde i ett inre kaos hon hade svårt att hantera. Samtidigt kände hon sig hämmad. I kollektivet, ”familjen”, där hon bodde fanns kristna, judar, tyskar, holländare, studenter och arbetare. Framförallt fanns ”Pappa Hannes”, Han Wegerif, en stabil varmhjärtad man som kunde väga upp hennes skiftande personlighet. Först hade hon hos honom rollen av hushållerska, men snart liknade hon och ”Pappa Hannes”, som var över 30 år äldre, mer ett gift par. Han var dock inte hennes enda älskare. 

    Etty var inte en person som lät sig styras av andra, varken av deras åsikter, viljor eller normer. Hon vände sig mot all slags institutionaliserad religion eftersom hon fann att den ytterst handlade om makt.

- Och vad spelar det egentligen för roll hur man definierar sig, vi är ju alla människor? Hon hade flera män samtidigt, och på hennes tid var det förstås ännu mer kontroversiellt än idag. Hon var en passionerad, frigjord kvinna, men ändå inte harmonisk. Det tog henne emot att söka hjälp, och hon var skeptisk mot Spier, som påstods kunna läsa människor genom deras händer, och som hade en trollbindande inverkan på kvinnor. Men hon svalde sin stolthet och gick till honom, efter att först ha gått på en föreläsning och godkänt det hon såg. Snart nog blev hon överväldigad av hans personlighet.

Hon fann honom ena stunden motbjudande, för att i nästa ögonblick slås av djupet i hans ögon eller sensualiteten i hans läppar. En av de första sessionerna erbjöd han henne en brottningsmatch och det förbryllade henne, men hon blev den första som lyckades brotta ner honom, till bådas häpnad. Den fysiska kontakten var ett sätt att få klienterna att släppa sina försvar, och för Etty visade det att kropp och själ är ett. Hon förde ett tag en hård kamp mot sina känslor för S – hon var inte kär, tyckte inte ens om honom, men han påverkade henne på djupet och hon kunde inte förneka att han attraherade henne. Hon blev snart hans sekreterare, goda vän och älskare – det sista trots att han var förlovad med en judinna som flytt till England. Etty såg dock inget problem med att det fanns flera män i hennes liv – hon var trogen dem alla. Inte heller klagade mycket hon över att hon fick dela S. med andra kvinnor. För henne bottnade den kroppsliga kontakten i en själslig samhörighet, och därför kunde den inte vara fel.

Etty ville gärna vara en hemvist, ett slagfält, för tidens frågor att utkämpas på. Men, som hon säger; ”man får inte tappa bort sig själv i de stora frågorna, man kan inte alltid vara ett slagfält”. (s 37)

Hon pendlar mellan känslor av dels total hängivenhet, delaktighet, kamplusta, dels uppgivenhet, kaos och tomhet. Däremellan är hon bara Etty, i ett vänligt rum med prästkragar på bordet. I vardagen kunde de insikter sjunka in, som hon ”i nästan utompersonliga ögonblick av kontakt med hela mänskligheten förvärvat”. Allteftersom tiden gick blev hon mer och mer ”hel”, hennes dalar var inte längre så djupa, men hennes övertygelse desto starkare. Hon växte in i en ny gudstro, fortfarande oberoende av religion, men med ett intimt förhållande till Gud. Hon bar på en författardröm, men allt hon hittills skrivit hade känts plumpt och fel. Dagboken blev därför ett överlämnande. Hon tillät sig att skriva hur resultatet än blev, och det är stort. Viktigast av allt för henne blev de många långa samtalen med S. De träffades nästan dagligen, timmar i sträck, ibland tillbringade de kvällarna och morgnarna tillsammans, men hon sov då alltid hos vännen på våningen över. Något annat var otänkbart.

S blir för henne snarare en andlig vägledare än en terapeut. Hon säger att S. tog fram Gud i henne,  lärde henne att uttala Guds namn utan att det kändes fånigt. Hon kallade sig ibland flickan som lärde sig att böja knä (och funderade på att skriva en novell med detta namn). För henne var bönen mer intim än allt annat, och det tog lång tid innan hon ens kunde säga Gud högt. Men, som hon skrev måste man ”ha mod att säga ja till sin djupaste övertygelse (...) erkänna sin tro, erkänna Gud”.  

”Ingen kan ta vårt innersta väsen ifrån oss”
Etty kände allt mer att hon hade en uppgift att fylla, hon tog itu med sitt inre med en sällan skådad intensitet. Hennes läkare sade till slut att hon inte levde tillräckligt i verkligheten, att hennes fysik inte klarade ett så intensivt själsligt liv. Men Etty visste att han hade fel. Hon hämtade ju kraft i bönen! Det fanns flera verkligheter; hennes allt mer begränsade vardag, men också verkligheten hos de lidande – det var i den hon ville vara.
”Det kan inte hjälpas, jag måste lösa mina problem och jag har alltid ett intryck av att när jag löser dem, gör jag det också för tusen andra kvinnor. Och därför måste jag ge mig i kast med problemen. (...) Allt absorberas i mig, än ut och än in, allt sjunker in i mig som i en stor reservoar, men alltsammans måste också kunna komma ut, annars har jag en känsla av att jag levat förgäves, som om jag bara hade berövat mänskligheten en massa utan att ge någonting i gengäld.” (s 41-42)
Men hon hade bråttom. Holland hade varit ett tryggt land för judar, öppensinnigt och vidsynt. Men när Hitler ockuperade landet började hans regler gälla också där. Förändringarna kom steg för steg – judarna avsattes från höga poster, de uteslöts ur ariska gemenskaper, deras frihet inskränktes, de fick inte äta där, gå där, handla där. Snart var de tvungna att bära den gula stjärnan, och när som helst kunde de få en inställningsorder till arbetsläger. Rykten gick bland judarna att man i Tyskland blev avlivade med giftgas eller inmurade i väggarna. Etty förstod vad som höll på att hända, insåg att målet var utrotning, men hon besvärade sällan andra med den insikten. Och hon försökte att inte oroa sig för vad som komma skulle; den oron orkade hon inte bära. I stället förberedde hon sig mentalt. Hon visste att det skulle komma en dag då hon inte längre kunde plocka upp Rilkes bok för att hitta citatet hon undrade över, eller besöka platserna hon älskade, och därför ville hon vara oberoende av ägodelar och yttre omständigheter, "Jag känner att jag fortfarande är bunden vid allting här med tusen trådar. Dem måste jag rycka loss, en i taget, och ta in allting inombords så att jag inte lämnar någonting kvar när jag går utan bär allt med mig." ( s 169). Många som var oförberedda på sin framtid drunknade i sitt eget elände innan de ens hunnit till lägren. Det skulle inte hända henne.

    Etty hade kontakter som skulle kunna ta henne ut från Holland, och vänner som ville gömma henne. De försökte in i det sista övertyga henne om att fly. Men hon tog inte emot någon hjälp. Hon visste att är det inte jag, så är det någon annan som går under. Och hon ville vara den som kunde berätta sanningen.

    Lidandet är inget nytt. Folk har hungrat, varit trötta, sjuka och grymt behandlade i alla tider, inte minst judarna. Dostojevskij satt fyra år i slavläger i Sibirien, påminde hon sig. Man måste acceptera allt för att vara hel, även lidandet och döden, för de hör till livet – uteslut döden och du vingklipper livet. Andra klängde sig fast vid minsta strimma hopp, kämpade för de få möjligheter som fanns att bli räddad, även om andra då berövades möjligheten till räddning. Ettys strider var i stället mot sina egna demoner, såsom det alltid varit för henne. Omvärlden kunde inte längre dra ner henne.

    ”Man kan inte göra oss något, man kan faktiskt inte göra oss något. Man kan göra det lite besvärligt för oss, man kan beröva oss materiella ting och en del yttre rörelsefrihet, men vi själva berövar oss våra bästa krafter genom vår felaktiga inställning. Genom att känna oss förföljda, förnedrade och förtryckta. Genom att hata. Genom stolthet, som bara är en täckmantel för rädsla. Man kan mycket väl vara sorgsen, djupt nedslagen över det som sker med oss, det är mänskligt och begripligt. Men vårt djupaste sår har vi själva tillfogat oss. ”

”barackens tänkande hjärta”

    Under de 18 månader hon kom allt närmre S ökade hennes självmedvetande och insikt om livet, till en punkt där hon inte kände annat än kärlek och medkänsla för hennes plågoandar, där hon ville ägna sitt liv åt andra, och åt Gud. Hennes tjänst i judiska rådet fann hon till en början vidrig, men just som hon skulle lämna in sin avskedsansökan blev hon och några andra i stället skickade till transitlägret Westerbork, som socialt stöd för alla de judar som väntade på att skickas vidare till Polen.

    De första två månaderna i Westerbork var den rikaste tiden i hennes liv, ett besannande av de yttersta och högsta värdena i hennes liv. Där fick hon en chans att tillämpa all den visdom och inre styrka som den senaste tiden givit henne. Hon var ett enormt stöd för de genomfarande judarna i deras oroliga väntan, ” ett plåster på många sår”.

”Vilken andlig nöd det finns hos Dina skapade varelser, min Gud. Jag tackar dig för att du låter så många människor komma till mig med sin inre nöd. De sitter lugnt och trohjärtat och pratar med mig, och plötsligt kommer deras nakna nöd i dagen. Och med ens sitter där en förtvivlad människa som inte vet hur hon ska kunna leva” (s 180). Etty försökte lära känna människorna på djupet, ta rollen av en terapeut, och bereda väg för Gud i dem. Hon läste om livet i människorna, hon stod ”framför livets nakna skrov, dess innersta skelett, befriat från all överbyggnad”.

     Men efter en tid i Westerbork blev Etty väldigt sjuk och fick åka hem på permission. Därför kunde hon var hos S när han plötsligt dog. Och även om det var henne en stor sorg kände hon sig tacksam, för den tid de haft tillsammans, och för att han fick dö naturligt. Väninnan Tide sa, att Gud hade lagt på honom hans lidande, och därför blev han besparad det lidande som människorna skulle ha åsamkat honom. Hon trodde inte att han hade klarat det, ändå. Det Etty kände att han lämnade efter sig var inte tomhet, utan snarare fullhet. Han hade givit Etty 18 månader som kunde uppväga ett helt liv av lidande, timmar som var hela liv, som gjorde livet värt att levas. Och hans liv hade hon fått läsa till sista sidan.

   ”du käre, store, gode. (...) Mitt hjärta skall alltid från varje fläck på jorden flyga hem till dig som en fri fågel, och den skall alltid finna dig. (...) I mitt liv har du redan till den grad blivit ett stycke himmel som välver sig över mig att jag bara behöver slå upp ögonen mot den himlen för att vara hos dig. Och om jag också satt i en underjordisk cell skulle detta stycke himmel vara utspänt i mitt inre och mitt hjärta skulle fritt som fågeln flyga upp till den himlen, och därför är allting så enkelt, vet du, så förfärligt enkelt och vackert och meningsfullt”.

    "Jag hade ännu tusen saker att fråga dig om och att lära av dig, nu måste jag göra allt själv. Vet du, jag känner mig så stark, jag vet att jag kan ordna upp mitt liv. De krafter som står mig till buds har du frigjort inom mig. Du har lärt mig att uttala Guds namn utan att tveka. Du har varit en medlare mellan Gud och mig. Nu är du, min medlare, borta och nu går min väg rakt fram till Gud. Jag känner att det är bra så. Och jag ska själv vara medlare för alla jag kan nå." (s 175-76)

    Efter hans död tog hon än mer över hans uppgift, och blev som en terapeut för otaliga i Westerbork.

”Jag ska leva vidare med det av den döde som är av evighet, och det hos de levande som är dött ska jag väcka till liv igen, och så skall det vara ingenting annat än liv, ett enda stort liv, min Gud.” (s 179)

    Etty blir sedan kvar i Westerbork i ett år, innan hon tillsammans med Mischa och sina föräldrar skickas till Auschwitz. Där lever hon ännu ett par månader, innan hon antingen gasas ihjäl eller dör arbetandes. Mycket vet vi inte om hennes lista tid i livet, men det finns överlevande som har vittnat om hennes förmåga att sprida glädje in i det sista. 

"Jag känner mig som en skattgömma för ett stycke dyrbart liv, med allt därmed förknippat ansvar. Jag känner mig ansvarig för den vackra och stora känsla för livet som fyller mig och som jag måste försöka lotsa oskadd genom den här tiden och fram till en bättre tid. Det är det enda viktiga. Det är något jag ständigt är medveten om. Det finns ögonblick då jag tänker att jag måste resignera, ge upp allt motstånd, men då anmäler sig alltid känslan av ansvar för livet som jag måste vidmakthålla."  (s 61)

Att rädda Gud 

”Att man inte är i någons klor om man är i Din famn, min Gud”

    I boken Att ta ansvar för Gud skriver Ylva Eggehorn: ”För Etty är ett gudsmöte precis lika omstörtande och oanvändbart som en kärleksnatt. Vi är inte vana vid kärlekens språk för gudsmötet, för henne blir det naturligt. Där vi ville anföra Gud som en åsikt, ett ställningstagande, talar hon om en relation, lika intim och passionerad som en kärleksaffär.” Hon älskar Gud, och hon älskar människorna, för i dem ser hon Gud. Han kan mycket väl vara ett litet barn som hon behöver ta hand om. I hennes omtalade söndagsmorgonbön (bif. s. 10), gör hon det klart att det är inte människorna som behöver räddas, det är Guden i dem. I Ettys sätt att tänka har man ett personligt ansvar att rädda Gud åt framtiden, och hon lovar att hos henne ska Han alltid ha det så bra som möjligt. Det tar tid innan hon lär sig att stå för sin nyfunna tro. När Hannes kommer på henne bedjande säger hon att hon letar efter en knapp. Gudsrelationen är det intimaste hon har, men hon samlar mod och lär sig att stå för Gud.

Ettys Gud är inte straffande, inte heller ingripande; ”Gud är inte skyldig oss någon redovisning för de meningslösa saker som vi själva ställer till. Vi bär hela ansvaret ” (s 121).

Bönen är den källa ur vilken hon hämtar kraft.  Hon använder inte bönen för att uppnå något, som ett redskap för att bli en bättre människa; för henne är det ett behov. Hon för inre dialoger med Gud, men ber inte för sig själv, det tycker hon verkar barnsligt. Hon ber för andra, och hon ber för Gud.

När hon ligger sjuk i Amsterdam efter S’ död, finner hon att hon trots allt saknar Westerbork, och skriver

”Jag är dig så tacksam, min Gud, för att Du var jag än är gör mitt liv så vackert att jag får hemlängtan dit, när jag är borta därifrån.” (s 181). Man kan vara hemma överallt, om man bär ”hemma” inom sig.  

”I mitt inre finns en mycket djup brunn. Och i den brunnen finns Gud. Ibland når jag fram till den men oftast ligger det en massa sten och grus över brunnen, då är Gud begraven. Då måste han grävas fram igen. Jag föreställer mig att det finns människor som ber sina böner med blicken mot himlen.  De söker Gud utanför sig själva.  Det finns också de som böjer huvudet och gömmer ansiktet i händerna. Jag tror att de söker Gud inom sig.” (s 50) 

Att älska sin nästa som sig själv

”Under den långa vandringen fick jag plötsligt en känsla av att jag inte var ensam, utan att jag var ’på tu man hand’ med någon. Jag kände mig som om jag bestod av två varelser som innerligt tryckte sig intill varandra och därför kunde ha det varmt och skönt. En stark kontakt med mig själv och därav en god värme invärtes. Och av att vara mig själv nog, fullkomligt nog. (...) Jag konstaterade med ett visst nöje att jag var mig själv ett gott sällskap och att jag trivdes utmärkt med mig själv. Den känslan dröjde sig kvar ännu dagen därpå.” (s 49)

    I början på 1941 har Etty det svårt med självförtroendet och självkärleken. Men rymderna i hennes inre växer, medan det fysiska livsrummet krymper. Till stor del ligger Spier bakom den förändring som så snabbt sker i hennes inre under de första krigsåren. Han är inte den som åstadkommer utvecklingen, men han sätter igång en process i Etty, som snart ger genljud i hela hennes tillvaro. Etty får uppleva kärlek som skakar henne i grundvalarna, och när hennes fokus för denna kärlek försvinner (S dör), lägger hon i stället all sin kraft och kärlek på sina medmänniskor och Gud. Hon har arbetat med vartenda litet hörn av sitt psyke, och det i en rasande takt, hon känner sig själv och upplever sig ha insikt i livets djupa hemligheter. Av dessa insikter vill hon nu dela med sig. Hon har en medfödd människokärlek som förstärks tills den helt och hållet uppfyller henne – hon känner till och med kärlek och medlidande för männen som mördar hennes folk. Kanske är det allra mest utmärkande för denna sällsamma kvinna, att hon mitt i den största nöden enträget hävdar att allt är vackert.

    ”Den verkliga meningen den där morgonen var inte att en missnöjd ung officer vrålade åt mig. Den verkliga meningen var att jag kände verklig medkänsla och inte indignation. Jag hade velat fråga honom om han haft en olycklig barndom eller om hans flickvän gjort slut. Han var surmulen och såg ut att vara plågad och pressad. Jag skulle ha velat behandla honom där och då för jag vet att ömkliga, unga män är farliga så snart de släpps lösa mot mänskligheten. Brottsligt är bara det system som utnyttjar typer av det här slaget. Och på tal om utrotning: hellre utrota det onda i människan än människan själv” (s 94).

   Fullt förståeligt känner många judar under den här tiden ett djupt rotat hat mot tyskarna, detta vidriga folk som mördar och söndrar. Etty känner inte detta hat: ”Om det så bara fanns en enda anständig tysk, borde han faktiskt värnas av oss mot hela den barbariska skocken, och just på grund av denna enda anständiga tysk är det fel att ösa ut sitt hat mot en hel nation.”

    Etty försöker inte ändra på det som händer, hon försöker bara acceptera det, och göra det bästa av det. Hon tycker, att det inte handlar så mycket om vilka situationer man hamnar i, som om hur man hanterar dessa situationer. Om man tar ansvar för det som händer en, då är man livet vuxen.

    ”Var och en av oss måste gå in i sitt eget väsen och i sig själv utrota och förinta allt det som han vill utrota och förinta hos andra. Och vi måste vara fullt medvetna om att varje liten atom av hat som vi tillför vår värld gör den mera ogästvänlig än den redan är.”

   Etty vet att hennes chanser att överleva förintelsen är små, för hon skulle aldrig försöka fly. Bara om alltihop avstannar kan hon komma ifrån med livet i behåll. Men hon drömmer ändå om att få vara den som skriver krönikan om sin samtid."Jag tror ibland att detta är min uppgift: Allt som sker omkring mig måste jag lära mig att klart förstå för att jag sedan ska kunna återge det”(s 47).

   Hon störs trots det inte av tanken på att hon inom en obestämd framtid kommer att dö, kanske en mycket plågsam död.  Hennes liv har varit värt att levas, flera gånger om, och för det hon fått uppleva är hon tacksam.  

Familjen Hillesum, 1931 

”Efteråt, längre fram, vill jag resa i de många länderna i Din värld, min Gud, jag dras dit ut, över alla gränser, och jag vill se om det inte i alla Dina olika och varandra bekämpande varelser över hela världen ändå fins något som de har gemensamt. Och om detta gemensamma skulle jag vilja tala, lågmält och milt men övertygande. Ge mig orden och kraften. Först vill jag stå mitt i frontlinjen och mitt bland de lidande människorna. Då har jag väl också rätt att tala sedan, efteråt?” (s 191) 

Dagboken

Ettys dagbok, Det förstörda livet (Het Verstoorde Leven) gavs först ut år 1981 i Holland. Klaas Smelig hade försökt få den utgiven precis efter kriget, men ingen ville ta emot den. Man ville se framåt, inte minnas det som varit. Så först 40 år senare lyckades Klaas son, med samma namn, hitta en förläggare som med glädje gav ut dagboken. Dock var det en nedkortad utgåva, från 400 till drygt 200 sidor. Boken blev en framgång, sålde i 200 000 ex och översattes till 19 språk. I Sverige gavs den ut 1983, men blev inte alls samma succé. Varför finns det olika teorier om – mer om det i sista kapitlet. Några år senare gavs boken ut utan redigeringar. Etty ville att dagböckerna skulle tryckas, hon lät även vänner läsa dem långt innan hon lämnade dem ifrån sig, men de är ändå helt ocensurerade, de beskriver sanningen.

    Många böcker har skrivits helt eller delvis om Etty,  t.ex. Denise de Costas Etty Hillesum and Anne Frank: inscribing spirituality and sexuality, och Portrait d ’Etty Hillesum av Ingmar Granstedt. 
 

Julius Spier

Julius Spier var en judisk bankdirektör från Frankfurt som upptäckt sin förmåga att tolka linjerna i människors händer, och sedan tillbringat två år i Zürich, studerandes psykoanalys hos C.G. Jung. Där blev han uppmuntrad att utöva den ”psykokirologi” han var så skicklig på, yrkesmässigt. Metoden nådde stora framgångar. 1939 emigrerade han från Berlin till Amsterdam, som ett stopp på vägen till London. Men han blev fast där och öppnade klinik. Han hade två barn från ett tidigare äktenskap, som han lämnade efter sig. I London bodde Hertha, hans trolovade. Troligen visste hon inte något om de intima relationer han hade med Etty och vad jag förstår även andra i Amsterdam. Född år 1887 var han dubbelt så gammal som Etty. Ett giftermål dem emellan blev aldrig mer än en tankelek, och hon ville det inte heller mer än ibland, i svaga ögonblick av svartsjuka och önskan att ha honom för sig själv, ”äga”. Etty var självständig, men terapin hos S tillät henne att vara motsatsen. Hon bar på en hemlig önskan att en dag bli omhändertagen av någon, omhuldad. ”Jag verkar så säker och klarar mig ju ensam, men jag skulle så förskräckligt gärna överlämna mig till någon.” Och denna någon blev S. Han var en mycket speciell person, som hade en andlig närvaro som påverkade alla han omgavs av, och de var många. Hans klienter var trots det rådande läget inte sällan ”ariska”. Hans metoder var alternativa, kontroversiella, men de fungerade. Paradoxalt nog gör han människor friska genom att lära dem acceptera sitt lidande, uttrycker Etty det. Ylva Eggehorn kallar honom Ettys vägvisare till Gud. Han själv trodde, att han var en förberedelse för en mycket stor kärlek hos henne. Nå, hon levde inte tillräckligt länge för att träffa en ny man som kunde vara den kärleken, men slutet av hennes liv blev desto mer en enda stor kärlek och lovprisning till Gud.