”Den enda människovärdiga handling som ännu återstår är att böja knä för Gud. Jag lär mig varje dag någonting om människorna och inser nu allt tydligare att man inte kan vänta någon hjälp från andra utan att man mer och mer blir hänvisad till sin egen inneboende kraft.”

”För att förödmjuka behövs det två parter. Den som förödmjukar och den man vill förödmjuka, framför allt: den som låter sig förödmjukas. Saknas den senare, är den passiva parten immun mot varje förödmjukelse går densamma upp i rök. Kvar blir bara de besvärande åtgärder och förordningar som ingriper i vårt dagliga liv. Man måste lära judarna detta. I morse cyklade jag längs Stadionkade och njöt av den väldiga himlen där vid stadens utkant och andades in den friska, oransonerade luften. Och överallt satt små anslag, skyltar, som utestängde judarna från vägarna ut i den fria naturen. Men över den enda väg vi ännu har rätt att använda välver sig hela himlavalvet. Man kan inte göra oss något, man kan faktiskt inte göra oss något. Man kan göra det lite besvärligt för oss, man kan beröva oss materiella ting och en del yttre rörelsefrihet, men vi själva berövar oss våra bästa krafter genom vår felaktiga inställning. Genom att känna oss förföljda, förnedrade och förtryckta. Genom att hata. Genom dumdristighet som bara är en täckmantel för rädsla. Man kan mycket väl vara sorgsen, djupt nedslagen över det som sker med oss, det är mänskligt och begripligt. Men jag tycker livet är skönt och jag känner mig fri. Himlarna i mitt inre är lika omätliga som över mitt huvud. Jag tror på Gud och jag tror på människorna, och det vågar jag säga utan falsk skamkänsla. Livet är svårt, men det är inte hemskt. Man måste börja med att ta sitt allvar på allvar, så kommer resten av sig själv. Och att ”arbeta med sig själv” är faktiskt ingen sjuklig individualism. Och en fred kan inte bli en verklig fred förrän varje enskild människa har freden i sitt hjärta och röjer undan och övervinner hatet mot medmänniskor, av vilken ras eller vilket folk de må vara, och låter hatet förbytas i något som inte längre är hat, kanske till slut rentav kärlek, eller är det kanske att begära för mycket? Och dock är det den enda lösningen. Så här skulle jag kunna fortsätta sida upp och sida ner. Det lilla stycke evighet som man bär inom sig kan man avhandla lika bra i ett enda ord som i tio tjocka standardverk. Jag är en lycklig människa och lovsjunger livet, javisst, i Herrens år 1941, det eller det krigsåret.”

Sidan 114-115

"Att lida är inte under den mänskliga värdigheten. Jag menar att man kan lida människovärdigt och icke-människovärdigt. Jag menar att de flesta västerlänningar inte förstår konsten att lida och i stället grips av tusen olika slag av ångest. Det som de flesta nu far erfara är inte längre något liv: skräck, resignation, förbittring, hat, förtvivlan. Min Gud, det är så lätt att förstå dem. Men om man tar ifrån dem denna sorts liv så har man väl inte berövat dem mycket? Man måste acceptera att döden hör ihop med livet, också den fasansfullaste död. Och lever vi inte varje dag ett helt liv, och spelar det då någon större roll, om vi lever några dagar mer eller mindre? Jag är i Polen alla dagar, på slagfälten. Så kan man kalla dem, ibland tränger sig en vision av giftgröna slagfält på mig. Jag är hos de hungrande, hos de misshandlade och hos de döende, alla dagar, men jag sitter också vid jasminen med ett stycke himmel utanför mitt fönster. Det finns plats för allt i ett enda liv. För en gudstro och för en undergång i elände."

"Och om Gud anser att jag ännu har mycket att uträtta, skall jag väl försöka göra det sedan jag har utstått allt vad andra kan utstå. Och om jag är en värdefull människa kommer att visa sig först i mitt sätt att förhålla mig under de förändrade omständigheterna. Och även om jag inte överlever, kommer det sätt varpå jag dör att vara utslagsgivande för vetskapen om vem jag var. Det är inte längre fråga om att till varje pris hålla sig utanför en viss situation utan om hur man uppför sig och lever i vilken situation som helst.”

”Har jag inte haft timmar om vilka jag kunnat säga: Denna enda timme har varit ett helt liv och om jag nu strax skulle dö har denna timme gjort hela livet värt att leva. Och sådana timmar har jag haft många. Varför far inte också jag leva vidare i himlen? Himlen finns ju, varför far man inte leva där? Egentligen är det väl snarare så att himlen lever i mig. Jag måste tänka på ett ord i en dikt av Rilke: Weltinnenraum. Innervärldsrum.”

”När jag har travat runt där i Westerborklägret bland alla de skvallrande käbblande och överaktiva medlemmarna av Judiska Rådet, har jag ofta sagt mig: Ack, låt mig bara vara ett stycke själ åt er! Låt mig få vara en uppsamlingsbarack för det bästa inom er, det som trots allt säkert finns i var och en av er! Jag behöver inte göra så mycket, bara vara där. Låt mig vara själen i den här kroppen. Och i var och en av de människorna där har jag någon gång sett en gest eller en blick som utgick från något högt över deras egen nivå och som de tydligen inte själva var medvetna om. Och jag kände mig som inseglets bevarare.”

”En själ är något som består av eld och bergkristaller. Är något mycket strängt och gammaltestamentligt hårt, men också milt och mjukt som gesten varmed hans varsamma fingertoppar ibland smekte mina ögonfransar.”

”Jag har brutit min kropp som bröd och delat ut den bland männen. Varför inte, de var ju så hungriga och hade så länge försakat.”

Etty Hillesum

Etty Hillesums dagböcker 
skildrar ett ovanligt kvinnoöde – den holländska judinnan som under omänskliga 
förhållanden valde att fullfölja
individuationens väg.

”I mitt inre finns en mycket djup brunn. 
Och i den brunnen finns Gud. Ibland når jag fram till den men oftast ligger det en massa
sten och grus över brunnen, då är Gud begraven. Då måste han grävas fram igen. 
Jag föreställer mig att det finns människor
som ber sina böner med blicken mot himlen. 
De söker Gud utanför sig själva. 
Det finns också de som böjer huvudet och gömmer ansiktet i händerna.  Jag tror att de söker Gud inom sig.”

”Ibland, i stunder av djup tacksamhet, överväldigas jag av ett behov att falla på knä, med huvudet djupt nerböjt och händerna framför ansiktet. 
Det har blivit en rörelse, en gest inskriven i min kropp, och då och då kräver den att få komma till uttryck… När jag skriver ner det här, känner jag mig fortfarande ganska blyg, som om jag skrev om de mest intima saker. 
Jag skäms faktiskt mer än när jag skriver om mitt kärleksliv. Men finns det något intimare än en människas gudsförhållande? ”
ur Att ta ansvar för Gud, 
Ylva Eggehorn, hämtat från 
An Interrupted Life and Letters from 
Westerbork, Etty Hillesum. 

Etty Hillesums handskrift

Mer fakta om

”Man ville gärna vara ett 
plåster på många sår.”

  Etty Hillesums
dagböcker

"Att de avser att helt utrota oss är jag nu förvissad om, jag vet det säkert 
och accepterar min nya visshet. 
Men jag tänker inte besvära andra med den. Jag tänker inte bli ursinnig, 
när andra inte begriper vad som sker 
med oss judar. Ingenting kan rubba eller 
minska min visshet. Jag lever och arbetar
i denna övertygelse och finner livet meningsfullt.”

”Jag är inte lättskrämd. Inte därför att jag är modig, utan därför att jag vet att jag har med mänskliga varelser att göra. Därför måste jag göra mitt yttersta för att förstå allt som någon någonsin gör. 
Den verkliga meningen den där morgonen var inte att en missnöjd ung officer vrålade åt mig. Den verkliga meningen var att jag kände verklig medkänsla och inte indignation. 

Jag hade velat fråga
honom om han haft en olycklig barndom eller om hans flickvän gjort slut. 
Han var surmulen och såg ut att vara plågad, svag och pressad. 
Jag skulle ha velat behandla honom där och då för jag vet att ömkliga, unga män är farliga så snart de släpps lösa mot mänskligheten”.
Etty Hillesum, A Memoir.
Friare liv

”Det är säkert bra att min kropp har ropat halt. Gud, jag måste bli alldeles frisk för att kunna göra allt som jag måste göra. Eller är det kanske också bara en konventionell föreställning? Kan ens själ ändå fortsätta att arbeta och vara fruktbärande även om man plågas i kroppen?

Fortsätta att älska människorna och lyssna till den inre rösten och höra på andra i livets alla sammanhang och på Dig, Gud. Egentligen är mitt liv ett oavbrutet lyssnande till rösten i mitt inre, i andra, i Gud.

 Och om jag säger att jag lyssnar till den rösten är det egentligen en Gud som lyssnar i mig. Det väsentligaste och djupaste i mig som lyssnar på det väsentligaste och djupaste i den andre. Gud till Gud. Vilken andlig nöd det finns hos Dina skapade varelser, min Gud.

Jag tackar Dig för att Du låter så många människor komma till mig med sin inre nöd. De sitter lugnt och trohjärtat och pratar med mig, och plötsligt kommer deras nakna nöd i dagen. Och med ens sitter där en förtvivlad människa som inte vet hur hon skall kunna leva. Och då först börjar mina svårigheter.

Det räcker inte med att bara predika om Dig, Gud, att gräva fram Dig ur de andras hjärtan. Man måste bereda vägen till Dig i de andras själar, Gud, och för att kunna göra det, måste man vara en stor kännare av det mänskliga sinnet. - - Ibland är människor som hus, där alla dörrar står öppna för mig.

Jag stiger in och irrar i gångar och kammare och varje hus är lite annorlunda inrett, och ändå är de alla likadana, och man skulle vilja göra varje hus till en helgad boning för Dig, min Gud. Och jag lovar Dig, jag lovar Dig att jag söker Dig, min Gud, en boning i så många hus som möjligt. Det är egentligen en ganska lustig bild. Jag går uppför stigen och söker bostad åt Dig. Det finns så många tomma hus, jag erbjuder dem åt Dig som är den viktigaste spekulanten.”

”Egentligen borde man inte skriva några andra kärleksbrev än till Gud. Är det högmod om jag säger att jag har alldeles för mycket kärlek i mig för att kunna ge den till bara en enda människa? Jag tycker det är en så barnslig tanke att man i hela sitt liv bara skulle få älska en enda människa och ingen annan. Det är något snålt och utarmande i den tanken. Borde man inte lära alla att inse att kärleken till människan är så mycket mera lyckobringande och mera fruktbärande än den sexuella kärleken som berövar en gemenskap dess livssaft?”