|
BRONSTICKOR
Många vandringar i skogen
och stor nyfikenhet har gjort att jag blev förtjust i dessa tickor som
växer mest på döda trädstammar.
Från början gjordes dessa i lättbetong som länge fick hänga på
uthusväggen.
En av dessa beboddes under många säsonger av en fågelfamilj.
Nämnas bör att jag under tidigt 60-tal besökte Bergmans Konstgjuteri, en
upplevelse som satte djupa spår i mitt inre.
Denna svarta smutsiga arbetsplats där allt fanns av ett mäktigt hantverk
och stor konst. Minns tydligast ett litet sovande barn i brons med alla
luftkanaler kvar och den råa gjutna ytan. Låg på golvet, så levande och
spännande.
Många år senare skulle jag
själv få möjlighet att uppleva detta mirakel att få min egen konst i
brons.
Så för dessa tickor gjordes gipsformar som användes till att gjuta
vaxer, som senare användes till bronsgjutningen. S.k. Cire perdue,
förlorat vax, en gjutteknik där en vaxmodell går förlorad vid
användning.
Det hela är en maximal upplevelse, som kan göra den bäste knäsvag.
Som det ofta är tillför arbetet, tillblivelsen en enorm
tillfredställelse.
När det hela är över, klart, färdigt, ja då svalnar upplevelsen.
Att visa detta i en utställning kan vara trevligt, men den enorma
spänningen är sedan länge förbi.
|
