”Heliga Birgittas bön”

 Texten finns som PDF här

På Svenska kyrkans webbsida finns under rubriken Kända böner fyra” av de mest älskade bönerna” återgivna. Tillsammans med Vår Fader, Gud som haver och Sinnesrobönen står här den bön som brukar kallas Heliga Birgittas bön eller bara Birgittas bön. Inom pilgrimsrörelsen i Sverige har just denna bön blivit något av rörelsens signaturmelodi. På Pilgrimscentrums webbsidabörjar avsnittet om Böneliv med att den bönen presenteras:

Herre visa mig din väg och
 gör mig villig att vandra den
Birgittas bön – är alla pilgrimers bön. 

Det hör till en så kallad pilgrimsvandring att man går tillsammans under tystnad och med jämna mellanrum stannar upp och gemensamt upprepar denna begäran. Också i andra sammanhang skrivs denna bön in i olika agendor med tanke på att upprepas. Som församlingens respons under förbön till exempel. Upprepningen av ”gör mig villig”–och liknande uppmaningar som riktas till Gud i andakter och gudstjänster – är något som bekymrar mig. Jag ska försöka förklara varför. 

Bara om man är ovillig finns det anledning att be om villighet. Man ber normalt om det man saknar, inte om det man har. Bön om villighet hör hemma i konkreta situationer som man känner ovilja inför – och vet att man behöver ta itu med. Många får i ett sådant läge erfara att bön gör skillnad, att frimodigheten kommer, lugnet, tacksamheten över att bli tagen i anspråk. Jag har tänkt mig att den heliga Birgitta kan ha varit i sådana situationer, till exempel när hon fick ingivelser att å Guds vägnar ta stormän och kungar i upptuktelse. Hon måste ha undrat om det verkligen varvad Gud förväntade av henne – och känt motstånd ett tag, velat slippa. 

När vi säger ”gör mig villig att vandra” framställer vi oss själva som ovilliga. Om vi upprepar samma bön och gång på gång säger, att vi är osäkra om vägen och knappast skulle ha lust att gå den om vi såg den, då står vi och stampar på samma ställe. Gud och bön förändrar ju ingenting. Vad som sker är i stället att vi präglar in i vår självbild att vi saknar villighet. Att vi är och förblir ovilliga. Men –inte är det sant!? 

Det finns en tendens bland kristna – och framför allt har det funnits tidigare – att tala nedsättande om sig själv och förminska sig. Att i en förvrängd variant av ödmjukhet förneka sin goda vilja, sin uppriktighet och kärlek. Jag minns karismatiska gudstjänster på 1970-talet, då vi lyckliga och frimodiga sjöng om vår goda vilja med ord ur Psaltaren (9: 2,3):

Jag vill tacka Herren av allt mitt hjärta,
jag vill förkunna alla dina under.
Jag vill vara glad och fröjdas i dig,
jag vill lovsjunga ditt namn du den Högste. 

Direkt efter en sådan manifestation av de församlades goda vilja kunde någon ta till orda för att ”leda i bön” – och då be Gud att krossa vår vilja, så att hans vilja skulle ske och inte vår. Som om det självklart rådde ett motsatsförhållande mellan Guds vilja och vår vilja. Som om vi inte alls ville det goda som vi uppriktigt önskade för allt och alla på jorden. 

I Psaltaren (86:11) finns en bön som liknar bönen som tillskrivits den heliga Birgitta – men som ändå är helt annorlunda:

 Visa mig, Herre, din väg.
Jag vill vandra i din sanning.

 Jag vill vandra i din sanning! Jag kan tydligt märka hur annorlunda min kropp reagerar när jag säger de orden. Jag sträcker på mig. Min goda vilja stärks när jag känns vid den, tror på den och uttalar den. Kontakten med min egen djupaste vilja får mig att växa, ger mig energi, lust att leva, mod att gå mot strömmen. Dessa ord har jag återvänt till genom åren och älskat att upprepa. Med samma glädje har jag upprepat ett annat, liknande Psaltarord (40:9):

 Att göra din vilja, min Gud, är min lust
och din lag är i mitt hjärta. 

Genom Kerstin Bergman, lektor i klassiska språk och bosatt i Linköping, har jag fått veta att det i Birgittas uppenbarelser inte finns något ”gör mig villig”. De nu flitigt använda böneorden är en felöversättning eller förvanskning av den latinska texten. Kerstin har översatt det aktuella avsnittet och ger följande upplysning:

 Ursprunget till bönen ”Visa mig vägen” finns i Birgittas uppenbarelser, bok IV, kap 107. Bönen ingår i ett samtal mellan Gud och en vandrare, det lyder så här:

Vandraren ber: Herre, visa mig en väg som jag kan gå! 
Herren svarar: Min vän, jag ska visa dig en väg
som kan beskrivas på tre olika sätt.
Men den leder till samma mål, om du följer den. 
I början är den stenig, men mot slutet alldeles slät.
Först är den mörk men blir ljus alltmedan du går.
Den är bitter för en tid men mycket ljuv till slut. 

Vandraren svarar: Visa mig bara vägen så skall jag gärna följa den.
Jag ser att det är farligt att dröja och vådligt att ta fel väg.
Men lönen blir stor, om jag följer vägen.
Uppfyll därför min önskan och visa mig den sanna vägen.

Oktober 2010

Till startsidan