Miljö och miljöförändringar vid Bjärehalvön 1950 och 1979

från vivipara strandsnäckans horisont

Nils Tarras - Wahlberg

På vår svenska västkust finns en snäcka som varierar mycket i form och färg från plats till plats. Det är vivipara strandsnäckan Littorina rudis (Maton). Enligt G. Wium-Andersen (1970) bör den t o m inte särskiljas från L. neglecta Bean, 1844. Här skall redovisas en 1979 utförd undersökning av denna snäckas lokala former från Bjärehalvöns sydstrand. Skillnader i vikt och antal snäckor per ytenhet mellan Skäldervikens inre och yttre delar påvisas och jämförs med motsvarande värden från 1950. De i tabeller och diagram redovisade förändringarna tolkas som orsa­kade av den ökade nedsmutsningen av när­liggande havsområden. Uppsatsen presen­terar också, preliminärt, en teori om orsaker­na till snäckans färgvariationer utmed kust­sträckan från Rönne ås mynning till Kattvik på Bjärehalvöns nordsida.

Hur undersökningen började

Bjärehalvöns ca 40 kilometer långa strand mot Skälderviken och Kattegatt erbjuder en mångfacetterad natur. Från Rönne ås myn­ning längst inne i viken till bebyggelsen i Båstad möter omväxlande klapperstens­strand, sandvikar och urbergsbranter. Vid själva strandkanten både över och under vattenlinjen finns den vivipara strandsnäckan i så stor mängd att ingen strandvandrare torde undgå att lägga märke till den. Känd och beskriven sedan slutet på 1700-talet är den ett lättillgängligt marint studieobjekt, även för den biolog, som måste hålla sig till stranden. Sådan var situationen då jag som nyutexaminerad zoolog letade efter ett arbete i den natur, där jag kände mig som mest hemma. Med stöd av ett litet anslag från Universitetet i Lund kom jag sommaren 1950 att per motorcykel färdas runt på de stränder, som senare fridlysts, varvid jag på lämpliga platser insamlade strandsnäckor. Under­sökningens primärdata kom att läggas åt sidan men plockades fram 1979 och blev då stommen för en förnyad likartad insamling, denna gång per bil, cykel och till fots. Båda undersökningarna har nu bearbetats och redovisas här i text, tabell och diagram.
Kartan fig. 1 visar insamlingslokalernas läge.
 

Metodik

Vid insamlingen 1950 ledde befintliga stigar tillgängliga för MC mot slumpvisa insam­lingslokaler. I strandkanten placerades där i själva vattenbrynet en fyrkantig ram om 0,25 m², Ramen kom alltid att hamna bland klappersten, vars ytor renplockades från samtliga snäckor, vilka efter hemkomsten räknades och vägdes. Avvikelser i färg från den i det inre av Skälderviken förhärskande svart-grå noterades också. Insamlingen 1979 skedde på likartat sätt. Målet var vid alla tillfällen att samtliga snäckor inom provrutan skulle medtagas, något som inte alltid var helt möjligt beträffande de minsta knappnåls­huvudstora individerna. Av denna anledning kan uppgiften om antal anses som något osäker. Viktangivelsen däremot är säker emedan vikten av de eventuellt försummade små exemplaren blir oerhört liten.

På vissa provtagningsställen erhölls förutom Littorina rudis även den vanliga strandsnäckan Littorina littorea (L). Särskilt talrik var denna senare art på mycket grunt vatten innanför Grytskären vid Ranarps strand. Siffror för den vanliga strandsnäckan finns med i tabell 1 för lokal nummer 6 men har i andra fall uteslutits, enär antalet var obetydligt. Ibland är det vanskligt att se skillnad på de två nämnda arterna. Vissa gamla vivipara strandsnäckor kan nå en storlek, som tävlar med områdets vanliga strandsnäcka. Rekordet innehas av ett exemplar från Hovs hallar. Skalet nådde en längd på 19 mm och hade bredden 13 mm. Den var med i 1979 års inventering. Vid osäkerhet om arttillhörighet har andra strukturer än skalet kontrollerats. Tentaklerna Lex. är hos vivipara strandsnäc­kan svarta och tunna i kontrast till den andra artens bandade och korta trevare.

Tabell l. Undersökningslokaler med lägesbeskrivning efter KARTA ÖVER ÄNGELHOLMS KOMMUN, utgiven 1975,1: 50000. Provytors storlek: 0,25 m².
 

l.    Udde nedanför Lingvallen, 4 mm norr e i Skälderviken.

1950. al 124 st, vikt 40 g, 3 färgade individ. b/100 st, vikt 28 g. 1979. Inga strandsnäckor på denna lokal.

2.    Utanför Skepparkrokens midsommar-festplats, 20 mm norr ä i Skälderviken. 1950. Ingen provtagning.

1979. 168 st, vikt 15 g.

3.   Udde 2 mm norr e i Skepparkroken.

1950. al 270 st, vikt 61 g. bl/353 st, vikt 61 g.

1979. al 329 st, vikt 17 g. bl 317 st, vikt 47 g, 1 färgad. c/ 390 st, vikt 67 g. d/ 330 st, vikt 23 g. e/ 420 st, vikt 65 g.

fl 623 st, vikt 74 g, 2 färgade. g/325 st, vikt 36 g, 3 färgade.

4.   Udde vid Magnarp, 6 mm sydsydväst S i Strandgården.

1950. al 201 st, vikt 54 g, 1 färgad. b/ 250 st, vikt 65 g, 4 färgade. 1979 al 224 st, vikt 15 g. b/ 420 st, vikt 45 g.

5.   Udde 2 mm öst d i Veiby havsbad.

1950. al 172 st, vikt 38 g, 3 färgade. b/ 230 st, vikt 50 g, 1 färgad. 1979. al 331 st, vikt 28 g. /l 181 st, vikt 22 g.

6a Flack strand 8 mm syd n i Hovallshamn

1950. al 166 st, vikt 25 g, 17 färgade, många Littorina littorea ej medräknade.

1979. al 153 st, vikt 21 g, 1 färgad, dessutom 121 L.litt., vikt 30 g. /l 103 st, vikt 13 g, 2 färgade, dessutom 78

L. litt., vikt 27 g.

6b Nära hamn vid Ranarps strand, 4 mm syd andra s i Segeltorpsstrand. 1979. al 338 st, vikt 55 g, 6 färgade. /l 385 st, vikt 67 g, 5 färgade.

7.    Udde vid Glimminge plantering, 14 mm sydväst G i Glimminge plantering. 1950. al 195 st, vikt 36 g, färgade 6. /l 429 st, vikt 44 g, färgade 10.

1979. al 790 st, vikt 40 g, färgade 11. /l 710 st, vikt 58 g, färgade 10.

8.   Norra hamnpiren i Ramsjöstrand, 10 mm sydväst R i Ramsjöstrand.

1950. al 565 st, vikt 87 g, 64 färgade. /l 277 st, vikt 58 g, färgade 12. c/ 212 st, vikt 57 g, 16 färgade. 1979. al 257 st, vikt 41 g, 20 färgade. b/ 336 st, vikt 45 g, färgade 32. c/ 58 st, vikt 13 g.

9.   Udde vid andra d i Skaudd (nedanför Dagshög).

1950. al 55 st, vikt 17 g, 28 färgade. b/ 454 st, vikt 104 g, färgade 99. 1979. al 54 st, vikt 26 g, färgade 35. b/ 100 st, vikt 27 g, färgade 28 st.

10.   Häll med klappersten, 3 mm öster i Badeskär vid Torekov.

1950. al 90 st, vikt 47 g, 16 färgade. b/ 274 st, vikt 44 g, 67 färgade.

1979. al 166 st, vikt 27 g. bl/231 st, vikt 34 g, 15 färgade. (c/ i omedelbar närhet av utsläpp från lokalt renings-

verk och icke medtaget i sammanfattningen, tabell 2:89 st, vikt 15 g. d/ som c/ 286 st, vikt 19 g.)

11.   Häll med klappersten vid G i Gröthögarna.

1950. al 200 st, vikt 55 g, färgade 29. b/ 369 st, vikt 62 g, färgade 33. 1979. al 166 st, vikt 11 g, färgade 46. b/ 414 st, vikt 47 g, färgade 20.

12.   Häll med klappersten, 3 mm syd s i Hovs hallar.

1950. al 171 st, vikt 123 g, 163 färgade. b/ 156 st, vikt 33 g, 61 färgade.

1979. al 51 st, vikt 16 g, 26 färgade. b/ 220 st, vikt 34 g, färgade 40. c/ 250 st, vikt 38 g, 40 färgade. d/120 st, vikt 16 g, 25 färgade. el 112 st, vikt 20 g, 25 färgade. fl (klippvägg) 85 st, vikt 22 g, 20 färgade. g/ 71 st, vikt 23 g, 18 färgade. hl 155 st, vikt 47 g, 25 färgade. i/ 155 st, vikt 68 g, 55 färgade. j/ 200 st, vikt 52 g, 30 färgade.

13.   Klapperstrand 15 mm norr N i Norrvikens trädgårdar.

1950. al 124 st, vikt 41 g, 18 färgade. b/ 155 st, vikt 59 g, färgade 37.

1979. al 55 st, vikt 15 g, 21 färgade. b/ 278 st, vikt 84 g, 21 färgade. c/ 442 st, vikt 88 g, 60 färgade.

Se beträffande vivipara strandsnäckans utseende på fotografierna, som illustrerar texten.

Vikt och antal

När som helst, 1950 eller 1979, om man hade jämfört populationerna av Littorina rudis från det inre av Skäldervikens sydsida med dem ute mot Kattegatt hade man funnit skillnader. Inne i viken, mot Rönne ås mynning är exemplaren generellt småvuxna, talrika och mörkfärgade. Längre ut vid Skaudd, Torekov och Hovshallar, ser man arten mindre allmänt men individerna är i medeltal större och ofta vackert pigmenterade i rött eller gult. Sådana individer, särskilt de röda, träffar man speciellt vid Skaudd och Hovs hallar.

Primärdata från de båda inventeringstill­fällena finns sammanställda i tabell 1. Insamlingslokalerna är numrerade i enlighet med det system, som framgår av kartan fig. 1. En bearbetning av primärdata i tabell 1 har gjorts på geografiska grunder genom att lokaler från och med Ramsjöstrand och utåt (9-13) har skiljts från dem inne i viken (1-7). Båda gruppernas värden har behandlats elementärt statistiskt, vilket framgår av tabell 2 och diagram 1. Tillsammans ger de ett relativt tillförlitligt begrepp om aktuellt antal och levande vikt hos beståndet av den undersökta strandsnäckan. Approximeras bredde av bebodd strandzon till 4 meter blir antalet vivipara strandsnäckor sträckan Skälderviken - Båstad ( 40 km) 167 000 000 stycken tillsammans vägande ca 24 ton!

Snäckornas levnadsförhållanden Beräkningarna visar att varje snäcka haj endast ca 10 cm? till sitt förfogande, något som kan tyckas väl snålt tilltaget. En ännu större trängsel råder i det inre av Skälder­viken, men där är å andra sidan mängden av klappersten enorm och föda kan hämtas även från stenars undersidor och kanter. Sannolikt räcker dock inte påväxten av alger till som näring. Vågors tillförsel av planktonalger m.m. spelar säkert en viktig roll. Det inre av Skälderviken kan betraktas som ett väl gödslat estuarium med hög produktivitet. En vanlig syn där är det stora antal relativt små individer av vivipara strandsnäckan, som mangrant väller upp på klapperstenarna i nattfuktig svalka för att raspa i sig dagsbrisens tillförsel av vegetabilisk näring. Mot höst och vinter avstannar aktiviteten i det kyliga vattnet - näringssök och tillväxt blir då minimal. Skalen hos individer från vikens inre delar, där temperaturskillnaderna sommar-vinter är som störst, kan därför uppvisa mycket tydliga tillväxtzoner. Skalen kan också vara försedda med ärr efter hårda törnar. Att dylikt inträffar är lätt att förstå, när man ser stormbränningen vräka in bland strandkantens stenar. I allmänhet tycks dock den vivipara strandsnäckan klara sig bra, något som avspeglas i skalsammansättningen innanför Grytskären. A v ca 2000 slumpvis hopsamlade skal svarade vivipara strandsnäckan för endast 0,25 % medan tångstrandsnäckan Littorina obtusata gav siffran 0,75% och vanliga strandsnäckan 99%

Skillnader i rum och tid

Bjärehalvöns ytterdel avviker från området nära Rönneåns mynning, det visar tabeller och diagram över snäckans vikt, frekvens och ~r- färg, Redan för en rätt ytlig iakttagare ter sig en djurens tillvaro där rätt annorlunda. Där ute finns fasta klippstränder, klarare och saltare vatten, en annorlunda algvegetation och en rikare strandfauna. Det skall här inte ar närmare ordas om dylika omvärldsförhållaanden, vilka inte varit föremål för närmare analys. Emellertid torde yttre Bjärehalvöns vattenområden länge ha varit en idealisk biotop för Littorina-snäckor. Nu är stranden fridlyst, varför åverkan från land inte kan väntas. Någon påverkan av sötvatten inifrån Skäldervikens åar märks knappast, men  skräpets mångfald, vågburet sådant, visar att v nedsmutsning pågår. På senare tid (E.J. Perkins, 1979) har efterlysts undersökningar av levande marin miljö som kunde användas å för indikering av den ökande nedsmutsningen där. Biologiska indikatorer är nyckelordet! Ett svåröverkomligt problem - förstörelsen av organismsamhällena vid prov­tagning - ger de mycket vanliga stranddjuren, som t.ex. vivipara strandsnäckan, en prioritet som eventuell god indikator på miljöförändring. I ljuset av detta måste det ses som en lycklig omständighet att redan 1950 en inventering av Littorina rudis skedde på Bjärehalvön.

Jämförs de färska värdena för vivrpara strandsnäckan med dem från 1950 får man en viss antydan om att arten registrerat en för­ändring i miljön.

Således kan noteras att arten helt för­svunnit från området närmast Rönne ås mynning (lokal 1 ). I dag får man gå 500 meter längre utåt för att vid stranden finna den. Stenarna som nu är tomma på snäckor täcks av ett brunt ludd av alger, mest kiselalger, vilka har bundit sandkorn och gyttja till sig. Vattnet inne i viken luktar ofta av produkter från reningsverk och är grumligt och utsötat. Antalet individer från övriga lokaler inne i viken har emellertid stigit kanske i takt med ökad produktivitet på grund av stegrad näringstillförsel. Vikten per ytenhet ar oförändrad, vilket verkar naturligt med tanke på att småvuxna varelser kräver mer energi för livets bestånd. Den vivipara strandsnäckan i vikens inre delar tycks heller inte visa samma färgvariation nu som förr.

Förändringar i vikens yttre del

Beträffande lokalerna vid Skäldervikens mynning registrerar staplarna i diagram 1 en nedgång från 1950 till 1979 i både tal och vikt. Populationen i vikens yttre del har således reagerat känsligt för en förändring, som rimligen borde vara mindre där än inne i viken om endast åmynningarnas utsläpp vore variabeln. Förklaringen ligger sannolikt i endera eller båda av följande faktorer: 1/ fjärrburna faktorer (föroreningar) träffar med Baltiska strömmen lättare de yttre stränderna av Skälderviken än de inre, 2/ de till det saltare och renare Kattegattvattnet anpassade populationerna i vikens yttre del klarar förhållanden av 1979 sämre än de gör som selektionerats fram i vikens inre utsö­tade del. Detta i varje fall så länge förhållandena inte blir helt katastrofala:
 

Jämför snäckornas öde vid lokal 1 !
 

Figur.3. Bilden visar flera av vivipara strandsnäckans karaktäristika:
det skrovliga skalet med en kort spira,
de djupa sömmarna och de långa, mörka tentaklerna.
Snäckan uppträder i flera färgvarianter grått, gult, rött.
Det övre exemplaret visar den ljusa krypsulan med locket,
operculum, fäst på bakre ovandelen.

De röda färgvarianterna

Där blod flöt i bronsåldersstrid daner och svear emellan och danakungen Dag föll och sattes i hög på Bjärehalvön vid Skaudd kan man än idag finna stänk av blod på strandens stenar. Det är den här lokalt klarröda vivipara strandsnäckan, som kan minna om forntida dräpande vid Skälderviken. Även klart gula individer av strandsnäckan färgar strandzonen - Skånes flagga målas således av de små snäckorna, som just vid Skaudd visar sin vackraste färgvariation inom undersökningsområdet. Kanske såg bronsåldersskåningarna så på de levande färgklickarna i strandkanten, när de mödosamt bar sten till sin döde konungs gravhög. Nu reser sig Dags hög med toppen 24,2 meter över vattnet. Höjdangivelsen är en lättvunnen kunskap eftersom nutidens människor placerat ett triangelmärke på kullens topp. Ett ringa vanhelgande av bronsåldersminnet i jämförelse med de rester av stenbrott och tillhörande ruiner av kaj och fabrik, som skämmer denna annars så ljuvliga plats. Här bröts sten i modern tid på grund av bergets vackra röda färg. Röd gnejs finns här i kala hällars mångfald och mäktighet överträffat på Bjärehalvön endast av dem vid Hovs hallar. Även där påträffas röda vivipara strandsnäckor i stort antal medan området mellan de båda gnejslokalerna är fattigt på färgade exemplar. Kambrisk sandsten och klapperstenskust dominerar där. Kanske är snäckornas röda färg en anpassning till berggrunden? Detta utredes i en pågående undersökning, som skall redovisas senare i en strängt vetenskaplig uppsats. Vad som här följer är teorier än så länge. Mycket talar för att färgvarianterna är genetiskt betingade. Odling kan ge svar. Enklast vore att göra elektrofores på färgvarianter från samma lokal, en metodik som prövats på arten av G. Wium-Andersen 1970. Man frågar sig hur berggrunden har kunnat "styra" en färg­adaptering. Kanske ligger svaret i det faktum att kusten vid Skaudd och Hovs hallar är brant. Marina gränsen ligger på Bjärehalvön vid ungefär 60 meter. Efter istidens slut har strandzonen långsamt förflyttats ned till nuvarande nivå. Vid Ska udd och Hovs hallar har den under tusentals år förflyttats mycket litet i horisontalled och hela tiden legat på röd gnejs. Dagens situation erbjuder liten förstå­else beträffande predation med selektiv verkan av t.ex. strandskator. Annorlunda var det förmodligen i det kala landskapet vid istidens slut. Strandsnäckor utgjorde då- kan man anta - en viktig källa för predatorer, som inte hade mycket annat att hämta där.

Kanske är emellertid berggrundens färg av underordnad betydelse. I stället är kanske gnejskustens förklyftning och branthet en faktor, som inverkar på exponeringen för vågor? Detta i kontrast till förhållanden på klapperstensstranden? För att få svar på frågorna räcker det kanske med att göra en inventering av stranden på Skäldervikens sydliga udde, Kullen. Där består berg­grunden av gnejs med grå nyans. Skulle röda varianter förekomma lika rikligt där som på den nordliga udden måste teorin om berg­grundens färg som styrande faktor läggas i papperskorgen.

SUMMARY

The rough periwinkle Littorina rudis (Maton) at the shores of the Bjäre peninsula, South Sweden, and its environment in 1950 and 1979, a preliminary report.

The local form of the rough periwinkle, Littorina rudis SSP neglecta (Bean 1844) along the northern shore of the Gulf of Skälderviken, South Sweden, has been quantitatively investi­gated in 1950 and 1979. Differencies in wet­weight and numbers have been dealt with by elementary statistics. A difference is shown concerning weight and numbers per sample area (a square of 0,25 m²). At the inmost parts of the Gulf of Skälderviken, near the mouth of the river Rönneå, the species has disappeared completely. At the inner parts, where it is still present, the numbers per surface unit have increased but the weight is about the same. The data from the areas near the mouth of the gulf and at the point of the Bjäre peninsula, are, compared with those of 29 years ago, smaller both h in weight and numbers. The long-term differenciesare assumed to have been eaused by increasing discharge of waste pro­ducts into the gulf by the river Rönneå. Discharges of remote origin (the Sound, the Baltic) have pro­bably influenced the other parts of the Gulf of Skälderviken brought there by the Baltic Stream. However, today, along the 40 kilometer coast­line from the township of Skälderviken to Båstad you will find the rough periwinkle to the number of some 160 million, together making a weight of 24 tons. The survey ends by presenting a theory of the origin of the local variation in colours of the shelIs, particularly the red ones. It also foretetls a continuation of research to be don e by the author.

Manuskriptet inkommet 79 11 08

Nils Tarras - Wahlberg

Nydala

57003 VRIGSTAD

REFERENSER

Perkins, E. J., 1979. The Effects of Marine Discharges of the Ecology of Coastal Waters. Biological Indicators of Water Quality. Edited A. James and Lilian Evison. Chichester 1979.

Wium-Andersen, G., 1970. Haemoglobin and protein variation in three species of Littorina. Ophelia, 8: 267-273 (December 1970).